Svensk Kirurgi nr 2-21

60 SVENSK KIRURGI • VOLYM 79 • NR 2 • 2021 Samarbete Akutläkare och kirurgi – helhetslösning och samarbete krävs Nicholas Aujalay, akutläkare och vice ordförande i SWESEM, skriver här om akutläkarens roll både i Sverige och inter- nationellt samt hur vi behöver samarbeta över kliniker och på nationell nivå för att hitta en bra helhetslösning. NICHOLAS AUJALAY Uppsala nicholasaujalay@gmail.com M yndigheten för vårdanalys rapport ”En akut bild av Sverige” 1 slår fast att nära en femtedel av Sveriges akutsjukhus saknar operativ kapacitet. Ska Sve- rige utbilda fler kirurger för att täcka upp akuta behov även på de mindre sjukhusen i Sverige? Ska de finnas på plats dygnet runt? Finns tillräck- ligt med operativa fall för att utbilda och upprätthålla kompetens? Dessa frågor kan inte enkelt avfärdas med att föreslå transporter av patienter till rätt vårdnivå; många patienter med akuta symtom har potentiellt akuta kirurgiska åkommor och det blir ogörligt att transportera alla patienter enbart på grundval av symtom och initial bedömning. Patienter med de mest akuta problemen klarar dess- utom inte alltid en transport utan bedömning, intervention och akut stabilisering. Många patienter söker själva sin akutsjukvård varför styrning av patientflöden ofta inte är praktiskt genomförbart (eller önskvärt?). Även om flertalet akutsjukhus har operativ kapacitet har de inte alltid specialister omedelbart tillgängliga dygnet runt. Ska denna tillgänglighet utökas kräver det ytterligare utbild- ning av kirurger med ovan nämnda farhågor. Slutligen kan de största sjukhu- sen, även med specialister verksamma dygnet runt, likväl ha tillgänglighets- brist inom akuta kirurgiska processer då de har större operativ verksamhet och blir därmed oftare låsta till ope- rationsavdelningen. Dessutom kan operationskapaciteten tillfälligt över- belastas vid större olyckor, terrordåd etcetera och kirurger och traumateam behövs inte bara till operativa ingrepp utan än mer till postoperativa åtgär- der, intensivvård och komplikations- hantering. Klinikstrukturer lever kvar Södersjukhuset och Karolinska sjuk- huset var bland de första i Sverige att starta försök med fast läkarbeman- ning på akutmottagningarna för över 20 år sedan, så kallade ”akutläkar- projekt”. Konceptet var förhållan- devis enkelt, att fast anställda läkare skulle arbeta på akutmottagning över tid istället för att se det som en tidsbegränsad arbetsinsats utförd på uppdrag av andra kliniker med dess läkare. Diskussion om akutläkarnas uppdrag, gränssnitt och potential fördes i bästa fall i släpvattnet av att lösa mer prioriterade ärenden som bemanningsbehov, löneavtal, patient- grupper etc och den framtida målbil- den var undermåligt genomarbetad och förankrad i sjukvårdssystemet. Arbetssättet och mindset som läkarna ärvde var de arbetssätt som tradi- tionella underläkare från respektive klinik utförde på akutmottagningen. Akutläkarnas kompetensmål (hämtat från välorganiserade länders målbe- skrivningar) uppfattades ofta i ljuset av ovan som överdrivet eller orealis- tiskt. Detta tankemönster har slagit rot i en stor del av Sveriges läkarkår – både bland akutläkare och andra specialister. Arvet från slutenvårdens kliniker och dess rutiner gör att akutläka- res uppdrag, om det ens är uttalat, idag varierar. På vissa sjukhus kan en ensam akutläkare i arbetslag med övriga personalkategorier ta hand om ett stort antal frågeställningar inklu-

RkJQdWJsaXNoZXIy NjAyMDA=