Svensk Kirurgi nr 6-19

342 SVENSK KIRURGI • VOLYM 77 • NR 6 • 2019 Kåseri ERIC SECHER Stockholm eric.secher@capiostgoran.se Antropocen Kirurgi innehåller all den omväx- ling och spänning man kan önska sig. Liksom äktenskap, föräldraskap, cykling i oländiga trakter och oför- beredda middagstal. Men ingenting går upp mot antropocen. Det vill säga den geologiska epok vi går in i, framkallad av människan. Som inne- bär risken att vi i vår besinningslösa strävan efter ständigt mer, går miste om alltihop. Allt hänger ihop Vi är vana vid att dela upp och dela in. Man är för eller emot, du sköter dig, jag sköter mig, barn går i skolan, vuxna arbetar, kardiologen lyssnar på hjärtat, kirurgen klämmer på magen, vissa opererar ovanför naveln, andra nedanför, naturvetare för sig, huma- nister för sig, många vet mycket om lite, få vet lite om mycket, vi är många specialister och få holister, antingen jobbar man eller så är man ledig, vi skiljer på arbete och fritid, det mesta räknas fram, trots att man förstår ändå, vi skiljer på känsla och förnuft, rik eller fattig, älskad eller hatad, människan för sig, naturen för sig, så har vi vant oss. Men nu vet vi, det duger inte. Allt hänger samman. Människan vävde inte livets väv, hon är blott en tråd i den, vadhelst hon gör mot väven gör hon mot sig själv. Mot bättre vetande Vi vet att koldioxid är en växthusgas, vi vet att ökade koldioxidhalter ökar jordens medeltemperatur, vi vet att fem av sex massutrotningar som skett i jordens historia varit kopplade till ökade koldioxidhalter, vi vet att den ökade koldioxidhalten i atmosfären härrör från vår användning av fossila bränslen, vi vet att extremt väder med torka och nederbörd ökar med ökad medeltemperaturer, vi vet att risken ökar för frigörande av metan (som är tjugo gånger mer potent än koldioxid som växthusgas) när temperaturen ökar, vi vet att över en viss medel- temperaturökning (mellan 1,5 och 3 grader) riskerar vi att hela jordsys- temet kommer i obalans, och jorden kan bli mer eller mindre obeboelig, åtminstone för människor. Detta vet vi. Och ändå fortsätter utsläppen att öka. Som om vi inte visste, som om vi inte förstod, som om det inte gällde oss, som om vi var oskyldiga offer. Vårt gemensamma hem Det är märkligt. Vi är ju vana vid att ta ansvar. För oss själva, för våra barn, för vårt hem, för våra patienter. Och ingen ska säga att vi inte bryr oss, att vi bara är giriga och kallham- rade. Omtanken och generositeten väcks så lätt till liv, närsomhelst, var- somhelst. Men vi har hittills, trots (eller tack vare) globaliseringen, inte förmått oss att ta ansvar och bry oss om jorden som helhet. Den jord som är vårt gemensamma hem, den jord som hittills varit förlåtande, som till bristningsgränsen anpassat sig till vår vanvård. Dags att ta ansvar Eller också är det inte så märkligt. Eftersom vi envisas med att dela in, och dela upp. I känsla eller förnuft, I huvudet på en planetskötare(?) Eric Secher skriver i sin sista krönika för Svensk Kirurgi om den viktigaste frågan av alla just nu. –Hur ska vi kunna rädda vår planet?

RkJQdWJsaXNoZXIy NjAyMDA=