Svensk Kirurgi nr 6-19

341 SVENSK KIRURGI • VOLYM 77 • NR 6 • 2019 Bokrecension rika världens oförmåga att förstå andra levnadsbeting- elser, men också som att man kan nå samma kirurgiska resultat under förutsättning att man förstår anatomi, fysiologi och patofysiologi väl. Sannolikt var det också här som hans intresse för katastrofmedicin grundlades. Det var kanske bättre förr I detta sammanhang skrivs också "att bli en bra kirurg går inte på ett eller två år, det krävs många, många års träning." Detta sas under en tid då helgjourerna inte sällan var 60 timmar långa – visserligen med mindre nattarbete än idag, men absolut med fler operationer per kirurg än nu för tiden – och då arbetsdagarna slutade först "när allt arbete var färdiggjort." Man kan visserligen hävda att dagens unga kirurger får en mycket mer peda- gogiskt korrekt utbildning än då, men den tidens kvan- titativt stora belastning formade kirurgerna på ett annat sätt som kanske var lika bra (eller bättre) än dagens. Global erfarenhet nyttig I efterhand inser dessutom Lennquist att om man ger sig ut i världen för att arbeta som kirurg – vilket är något man borde unna de flesta – bör vederbörande ta reda på vad man kan förvänta sig på den nya arbetsplatsen och skaffa sig den kunskap som behövs för att hantera det. Kanske gäller det också universitetsutbildade kirurger som vikarierar eller får tjänst i landsorten i Sverige, så att man trots all sin specialkunskap inte börjar träna sin kirurgförmåga inom mer okända områden utan gedigen handledning. Lennquists kirurgiska mentor Per-Ola Granberg uttryckte det som att: "Kirurgi är ett avance- rat hantverk som kräver träning och åter träning. Det viktiga i början, om du vill lära dig det här ordentligt, är inte vad du opererar, utan att du opererar mycket." Hur detta skulle kunna rimma med dagens kirurgiskt peda- gogiska ledstjärnor är svårt att förstå, men möjligen hade Granberg rätt. Urvalsprocess inför kirurg-ST En intressant parentes i boken är Lennquists – och hans Danderydschef Sven-Rune Johnssons – uppfattning avseende urval av blivande kirurger. Det framkom- mer både att inte alla som vill bli kirurger passar helt för yrket och att det är så trångt om utbildningsplatser (värre då än nu) att det då är särskilt viktigt att välja ut de som passar bäst. Det innebär att det faktiskt är kirurgchefens ansvar att efter ett halvt till ett års träning av en yngre kollega, som inte har tillräckliga färdighe- ter eller den ambition som yrket faktiskt kräver, att ta ansvar för att tala om det. Ett rakt besked är det bästa på sikt – även om det kan svida för stunden. När man då säger "bäst" avses bäst både för den unge läkaren och för potentiella kommande patienter. Lennquist säger dock att ett negativt besked ger den bortvalde möjligheten att säga "Jag provade kirurgi ett tag, men tyckte inte att det var något för mig." En liten orolig tanke uppkommer här hos läsaren: känner dagens kirurgchefer sina yngsta läkare så väl att de kan göra bedömningen och har de den kontakten med sina unga kirurger att de kan säga detta på ett sätt som är fruktbart för den yngre? Alla har komplikationer En ytterligare aspekt på kirurglivet uttrycks av Lennquist som "Alla kirurger har komplikationer, och de som förnekar det är inte sanningsenliga. Och komplikatio- ner känns – de drabbar patienterna som är beroende av oss..." Om då något går snett är det helt naturligt att man förebrår sig själv och det kan kännas väldigt tungt och kan ta lång tid att komma över. Lennquists sätt att hantera det var att tänka: "Om jag ska orka med det här i längden måste jag bli så bra, att om en komplikation inträffar, ska jag kunna säga att det här hade ingen annan ändå kunnat göra bättre." Det kan inte sägas bättre. Kirurgvalet självklart Lennquist skriver att han helt ärligt inte vid ett enda till- fälle under sitt långa yrkesliv ångrat sitt tidiga yrkesval. Han förklarar också den speciella känslan av att arbeta i ett operationsteam mitt i natten när de flesta människor sover fridfullt i sina sängar. Kanske rör det sig om ett akutfall där gränslinjen mellan liv och död är mycket smal. Om allt då gått bra kan kirurgen efteråt ta en fika med de andra i operationslaget i gryningen medan solen går upp över hustaken och en ny dag tar sin början. Lennquist ler nog när han romantiskt skrivit detta men försvarar sig med att för att bli en bra kirurg måste man ha lite dragning både till romantik och spänning. Men det viktigaste och allt överskuggande för en bra kirurg är att kunna känna tillfredställelsen över att kunna göra en insats för en drabbad medmänniska. Då gäller det att ge det som du kan ge och göra det som du kan göra.  Författaren Sten Lennquist.

RkJQdWJsaXNoZXIy NjAyMDA=